Vöyri

Vörå har ny bokbuss - Barbro Stenbacka

Alldeles efter sekelskiftet blev vi tvungna att erkänna att vår bokbuss, tagen i bruk 1986, höll på att ge upp. Det blev allt dyrare att underhålla den, trots att chauffören Bo Norrgård fixade mycket själv. Jag tog några djupa andetag och ringde min chef kommundirektören Gösta Lundström, som råkade vara på sitt soligaste och mest spendersamma humör. Ny bokbuss? Javisst, varsågod!

Några år senare kör vi med ny buss. Hur det gick till kan ni läsa om nedan.

Det var många som hjälpte till bakom kulisserna. Jag vet inte vilka alla dessa goda människor var, men bland dem fanns svenska bildningsnämnden och dess ordförande, kommundirektören, styrelse- och fullmäktigeledamöter, och säkert också bussens låntagare. Och utan bokbussamarbetet med Oravais hade vi knappast fått statsbidrag

Mest av alla lobbade vår chaufför. Det är till stor nytta att sitta vid ”karabordet” på lunchen (jodå, där förekommer kvinnor också). Där träffas många inflytelserika personer varje dag. Det är också bra att träffa mycket människor utanför jobbet. Bos fritidsintressen inbegriper Röda korset, räddningsväsendet, idrotts- och ungdomsarbete, jakt, revyer mm.

Att köpa buss är inte som att köpa en liter mjölk

Med klartecken från chefen satte jag igång år 2001 med antydningar på nämndmötena. Sedan började jag jobba på allvar. Följande höst godkände Svenska bildningsnämnden, kommunstyrelsen och -fullmäktige att bussen togs med i investeringsplanen. I december anhöll vi om att komma med i statens investeringsplan. Det lyckades, men det krävdes nog mera än att fylla i rätt blankett... Ett år senare godkände fullmäktige investeringen för år 2004. Vi anhöll om statsbidrag, och det positiva beslutet kom i februari 2004. Jag skickade iväg offertförfrågningar på chassi och kaross, svar kom och behandlades och inköpsbeslut fattades i nämnden.

I juni blev det svettigt. Styrelsen bordlade ärendet, och ett tag såg det ut som om vi skulle tvingas starta hela offertrundan på nytt. Det hade skjutit upp anskaffningen med åtminstone ett halvt år.

Midsommarfirandet blev lite lamt, fjärilar fladdrade i magen och det berodde inte på förtäringen. Webaston hade gett upp, jag insåg att vi inte skulle kunna köra med den gamla bussen ännu en vinter. Vår chaufför är tuff, men en vinter utan värme skulle ju inte ha gått. Skulle han permitteras? Förflyttas? Och skolorna som är beroende av bokbussens tjänster, hur skulle vi göra med dem, och alla andra kunder? Och samarbetet med Oravais, skulle vi bli tvungna att betala tillbaka pengar åt dem? Mitt stackars huvud surrade av ältandet, småningom barmhärtigt överröstat av myggorna.

”Köpet får verkställas omedelbart”

Samma dag datumet för offerterna gick ut ringde kommundirektören och sa att styrelsen föregående kväll beslutat att köpet får verkställas omedelbart. Ridå och svettorkning (det var varmt annars också). Iväg med svaren till de valda leverantörerna med fax. Skaffade vi något gott till kaffet? Jag tycker mig minnas en tårta.

”Det ska rymmas på en A4”

På hösten, medan bussen byggdes för fullt nere i Kausala, började jag reda upp i mina papper. Två proppfulla mercantilmappar med beredningar, utredningar, statistik för ett år, fem år, tio år, funderingar, e-post, brev, kopior på artiklar, bilder på bussar och chassin, blanketter, protokollsutdrag, anteckningar från telefonsamtal, begäran om budgettekniska offerter och riktiga offerter, offerter, ritningar och tekniska specifikationer, jämförelser av motorkapacitet och priser (jag hade experthjälp), … hade jag jobbat så förb…enat mycket? Efterreaktionen kom i form av en lätt huvudvärk. Ett flunssapulver var allt jag hittade i bibbans medicinskåp, men pulvret och en kopp starkt grönt te fick mig att förstå: vi var i hamn, alltså i garage! Vi skulle faktiskt få en buss, jag hade själv sett först chassiet och senare den halvfärdiga bussen, inredningen var vald, om några veckor skulle den levereras.

Utredningar sa jag. ”Det ska rymmas på en A4” sa chefen som håller på att försvinna bakom sina papper. Jag blev ju tvungen att komplettera åtskilliga gånger under åren.

Jag gick tillbaka till starten, till den första bilen som körde runt med böcker här i Vörå i början på 1960-talet. Jag berättade om icke-existerande skolbibliotek, indragna lånestationer och filialer, den sista så sent som 2001. Alla dessa har ersatts av bokbusstjänster. Jag förklarade att det skulle bli mycket dyrt att bygga upp allt på nytt, med den personal och den utrustning som krävs i ett modernt bibliotek. Alla lågstadier och daghem på bussens rutt skrev vädjanden till bussens förmån, jag rördes av deras engagemang och skickade breven till styrelsen. Jag gjorde utredningar för beslutsfattare, för kommundirektörerna i Vörå och Oravais, och för mig själv. Historia, behov, syfte, kostnader. Jag dundrade: befolkningen på landsbygden har rätt till information på lika villkor som befolkningen i städerna.

Statistik sa jag. Under åren ville Gösta ha statistik av än det ena, än det andra slaget. Oftast ville han ha den omedelbart. Ett gott råd kära kolleger: samla all statistik på ett ställe. Gör inte som jag, som samlat lite här och där. Det är ladusystemet, om en brinner har man många kvar, men ack så spritt och tidsödande att samla in! Jag behövde statistik som gjorts för tio år sedan. Jag behövde statistik för i fjol, förrfjol och igår. Lån, låntagare, ekonomi, hållplatser, besök. Och jag som studerade humaniora för att jag inte gillar att räkna!

Jag ringde kolleger. Jag ringde länsstyrelsen och UVM. Jag fick mycket hjälp överallt, tack alla! Jag kollade hemsidor, tittade på bussar, lusläste bokbusstandarden. Jag läste Allmänna upphandlingsanvisningar. Jag läste andra tjänstemäns offertförfrågningar för att kunna formulera mig rätt (jag har ju inte ens körkort), jag frågade samma saker om och om igen av chauffören för att jag är så out när det gäller alla fordon utom cyklar.

Jag försökte redogöra för den gamla bussens usla skick utan att få det att låta som om den var färdig för skroten, den skulle ju säljas.

Varmt och skönt i ny buss

I december 2004 hämtade Bo och jag bussen. I januari 2005 körde Bo ut på första rutten. Bussen är en 11,2 meters Scania, byggd av Kiitokori. Budgeten var snäv. Vi hade t.ex. inte råd med fina tejpningar, i stället satsade vi på en enkel och klar design. Vi valde björk i inredningen för att få bra ljus, och rött för att pigga upp. Chauffören är nöjd med köregenskaperna. Han har det varmt och så dragfritt det kan bli i en öppen buss. Det finns två arbetsbord, mikrovågsugn, kaffebryggare, handsfree, klädskåp och WC med tvättmöjligheter. Motorn är lätt att komma åt, alla serviceluckor är bra placerade. För att öka säkerheten har bussen extra lampor framtill och för dörren, extra speglar utvändigt och videokamera för att kunna backa säkert. Bussen har beredskap för kunddator, vi hoppas på onlineförbindelser nästa år. Den har 90 m hyllor som rymmer ca 3800 böcker.

Fyrtio år med bokbusservice hinner bli femtio med råge innan denna buss tar slut. Det ni, det är en kulturgärning. En eloge åt beslutsfattarna i Vörå!

Och den gamla bussen, den fortsätter sitt liv i filmbranschen som mobil smink- och maskeringsstudio. Den ska ersätta Ähtäris gamla bokbuss som åkt runt på filmjobb i 15 år.