Frågan om söndagsöppna bibliotek har varit aktuell i medierna. Inte minst sedan kulturrådet Hannu Sulin på Kultur- idrotts- och ungdomspolitiska avdelningen vid undervisningsministeriet kom med ett positivt uttalande i saken.
Ett söndagsöppet bibliotek skulle motsvara trenderna inom ett tjänsteinriktat samhälle, där invånare och kunder allt mer själva bestämmer när det passar dem att begagna sig av serviceproducenterna. I själva verket har ju flera bibliotek redan haft söndagsöppet länge, men nu är det frågan om att öppna mer än tidnings- och läsesalar. I ett ledarstick i rubricerat ”Stängda bibliotek kostar också” i Hufvudstadsbladet 4.1.2009 menar Marit af Björkesten att bibliotekstjänsterna förefaller sitta rätt i tiden och att söndagsöppet kunde ge besökarna ytterligare kvalitetstid på biblioteken för djupare läs- och kunskapsupplevelser. Förutom kvalitet står förhoppningen också till kvantitativa aspekter på stävjande av sjunkande lånesiffror. Folk kanske lånar mera då de har tid.
Biblioteket skall alltså vara mer tillgängligt för de söndagsshoppande kunderna. Men för vem skall biblioteket vara tillgängligt? Också för de som har svenska låne- och informationsintressen? Hur ordnar man söndagsöppet på finlandssvenska bibliotek? Eller behövs det. Kan de större biblioteken i huvudstadsområdet garantera svensk service om söndagar. Har biblioteken i det svenska biblioteksdistriktet resurser att överhuvudtaget ordna med söndagsöppet?
Idel frågor utan svar. Vi borde övertala beslutsfattare om vikten av att satsa på utvidgade språkövergripande kulturtjänster i ekonomiskt recessiva tider. Å andra sidan kanske vi borde lyssna på våra kunder också. Det är tydligen trots allt inte alla som tycker att de behöver vare sig shoppa eller använda biblioteket på söndagar, vad än marknadskrafterna vill.
Robin Fortelius
ordförande