Vädrets makter stod på arrangörernas sida det första dygnet då det finlandssvenska biblioteksfolket åter en gång samlades till sedvanlig årskonferens i slutet av sommaren, då turistsäsongen på värdorten Hangö redan avslutats.
Konferensplats var det av Bertel Liljeqvist ritade stadshuset, byggt 1951 och nu pietetsfullt nyrenoverat. Jag tror dock att ingen skulle sakna de gamla trästolarna, ifall de byttes ut mot bekvämare. I foajen där vi höll till i pauserna kunde vi beundra Bore Forsbäcks monumentala målning. Det kan nämnas att biblioteket tidigare varit inrymt just i stadshuset, men finns nu i huset intill, i luftiga, trevliga utrymmen, där ortens egna konstnärer, den Liliuska familjen, starkt är närvarande. Det Liliuska huset är granne till pensionaten där vi övernattade på spartanskt gammaldags sätt. Att fredagen bjöd på stormigt, regnigt väder passade också bra när vi var i Hangö. Årets program ville lyfta fram dels berättelsen, skönlitteraturen i biblioteket, och medel för hur vi kan arbeta för att lyfta fram den, men också de nya sätten att kommunicera med kunderna, chatten och e- brevlådan Fråga bibliotekarien!
Den enda manliga föreläsaren, Kjell Westö fick äran att inleda dagarna, eventuellt till tröst för torsdagens enda man i publiken. Westös anförande finns refererat på annan plats i detta blad. Bokprat och läsecirkel fördes fram som alltid aktuella sätt att inspirera till läsning. Harriet Björklund, från Degerö bibliotek i Helsingfors berättade humoristiskt och vardagsnära om sina erfarenheter av att bokprata för vuxna. I och med att hon t.ex. kommit in i en grupp pensionerade scouter och pratat om någon bok har det inte behövts mycket innan diskussionen är i full gång i gruppen om läsandet. Det hon också konstaterat är att mormödragenerationen gärna, förutom tips för egen del, vill ha tips om vilka böcker de kan ge till barnbarnen. Det gäller att våga och att välja böcker man tycker om, då kan man inspirera. Harriet kom också med en uppmaning: kolleger, stöd dem som bokpratar!
En som fått stöd av sin chef och sina kolleger på det lokala biblioteket är Agneta Möller- Salmela som sysslat med bokprat för barn, med sagostunder och klassbesök. Hon utstrålar en förvissning om att detta arbete är viktigt – kanske det viktigaste, och hon får satsa en stor del av sin arbetstid på detta. Det handlar om att läsa högt för barnen, att förse olika skolklasser med böcker kring olika teman, att ge dem de viktiga orden, orden som bär när det strular till sig. Kontinuiteten är viktig, helst borde skolklasserna komma en gång i månaden till biblioteket Också Agneta betonar att en väl vald bok, alltså berättelsen är det viktigaste, nog lär barnen sig sedan att använda biblioteket. De första minuterna är viktigast. Börja gärna med en muntlig berättelse, för ögonkontakten är viktig, sen går det att läsa sagan som skall beröra en själv, gärna vara allegorisk. Mötet mellan biblioteket, boken och barnet är det viktiga! Bra bokprat föds ur känslan du själv har för boken. Kom ihåg att vara närvarande!
Läsecirkeln är också ett sätt att lyfta fram skönlitteraturen, och det har litteraturforskare Eva Kuhlefelt erfarenhet av från det år hon vikarierat vid Ekenäs stadsbibliotek, där hon drog igång en läsecirkel. Eva motiverar en läsecirkel med att det i övrigt rätt sällan talas om själva läsandet. Här följer ett utdrag ur Evas anförande: ”Här har biblioteken en unik chans att skapa sammanhang kring skönlitteraturen och läsandet och visa på att skönlitteraturen kan vara annat än underhållning och allmänbildning, att vi faktiskt kan lära oss något väsentligt om oss själva och andra när vi läser, detta är möjligt tack vare det perspektivbyte som på sikt kan innebära ny kunskap. Perspektivbyte i cirkelsammanhang betyder att:
1. Genom skönlitteraturen kan man stiga in i andra personers medvetanden och se världen ur deras perspektiv. Vi kan umgås med människor som vi i vardagslag varken kan eller vill umgås med och sedan stiga ut igen efter avslutad läsning. Det här är något man utnyttjar på universiteten idag: ’Medical humanities’, dvs. Humaniora och spec. då skönlitteratur inte bara för blivande läkare utan också för blivande naturvetare, ekonomer och jurister. Och då är det inte meningen att läkare skall läsa om sjukdomar och patienter utan uttryckligen sådana texter som allmänt problematiserar makt och maktförhållanden och beskriver komplicerade relationer mellan människor. Samma sak gäller för cirkelverksamheten, det är ju inte tänkt att man automatiskt skall bli mer empatisk av att läsa tillsammans, men man kan lära sig något om hur andra människor tänker, kanske träna sig i förståelse, överseende, både gällande sig själv och andra
2. En annan aspekt på perspektivbyte är ju sedan att man i cirkeln får dela sina läsupplevelser med andra och inse att en och samma text kan ge upphov till en massa olika tolkningar och att ingen av dessa är entydigt rätt eller fel. Den första texten vi läste var Kjell Westös novell ’Moster Elsie’ (ingår i ’Utslag och andra noveller’ från 1989, finns med i den nya samlingen ’Lugna favoriter’ från ifjol ) och som problematiserar konflikter mellan finskt och finlandssvenskt, stad och landsbygd, gamla och unga människor och gestaltar övergångar mellan t.ex. sjukt och friskt själsliv, sommar och höst osv. Tolkningarna varierade ordentligt och det enda som många hade missat var konflikten finskt - finlandssvenskt. Här blir nyttan uppenbar – om man lever på svenska noterar man kanske inte konflikten men via en skönlitterär text kan man sedan få syn på den och diskutera, problematisera den. Spännande: människor från samma kulturkrets, umgås med samma människor, känner varandra från tidigare, kanske jobbar inom samma bransch till och med – hur tolkningarna gällande samma text kan vara diametralt motsatta.
3- Den terapeutiska aspekten: även om det inte skall vara fråga om gruppterapi så märker man att det fi nns ett behov av att prata och det som är skönt här är ju att ingen behöver prata om sig själv, utan bearbeta problem och frågor indirekt via texten. Många pratade om, associerade till egna upplevelser, släktingar, problematiska relationer till barn och syskon och också till vad de hade läst, hört sett, tidigare.
4. Någon har påpekat att läsningen av skönlitteratur inte innebär verklighetsflykt utan uttryckligen att verkligheten flyger. Alltså att gränsen mellan text och verklighet i vissa fall blir svår att dra. Två Anderssondikter som exempel: Hur människors avståndstagande från ansvar i texten konkretiserades av en cirkeldeltagare som tog avstånd från dikten som avskyvärd, hur diktjagets hyllning till kvinnan gav upphov till laddad stämning i rummet då cirkelns enda man läste dikten högt ”
Eva uppmanade slutligen alla som kan, hinner, vill att starta en cirkel, det enda som behövs är en grupp människor och några texter sen sköter resten sig själv ganska långt. Hon påminde också om att Finlands svenska biblioteksförening i samarbete med Svenska studiecentralen gett ut en broschyr om läsecirklar som hon själv har haft nytta av.